Gubbrabatt

Sune, 103 år vill testa ett lönsamt erbjudande.

Sagan om hur sidfotingen blev en sidfot

Det här handlar om familjen Berg som inte var som vanliga familjer, de hade nämligen inga fötter. När de skulle ta sig någonstans så studsade de fram som små gummikorvar.

En dag skulle den yngsta familjemedlemmen fröken Berg studsa iväg till torget och träffa sin stora kärlek. Solen sken och fåglarna kvittrade. Längst upp på torget fanns en konstig fontän som ingen begrep sig på. Den var stor och ful och sprutade inget vatten. Bakom fontänen fanns ett litet café som drevs av en herre vid namn herr Borg. Herr Borg och fröken Berg hade ett hemligt förhållande som inte fick komma till någons kännedom eftersom herr Borg var gift med konstnärinnan Britta Borg som var skaparen av den konstiga fontänen som ingen vågade prata illa om.

Fröken Berg kom nu studsandes uppför backen till torget där hon skulle möta herr Berg. Eftersom ingen stod där och väntade så satte hon sig och balanserade på kanten av fontänen. Om hon haft fötter så hade hon kunnat stödja sig på dem (som vanligt fotfolk gör utan att tänka på det), men eftersom hon nu inga hade så fick hon helt enkelt försöka hålla balansen. Men plötsligt fick hon ett yrselanfall och föll handlöst (nej, hon hade faktiskt inga händer, eller armar heller för den delen. Nu när jag tänker efter var hon faktiskt riktigt eländig och opraktisk) ner i fontänen och försvann spårlöst! Fast hon skrek allt vad hon orkade genom sin lilla mun kom det inget annat än små pip och fräsande ljud som ingen hörde.

När herr Borg kom ut för att möta fröken Berg var det alldeles tomt på torget så även han satte sig på kanten av fontänen för att invänta sitt kärleksstycke från de nedre delarna av staden. Trots att han hade både händer och fötter att stödja på så tappade även han balansen och ramlade ner i fontänen.

Dagen gick och ingen frågade varken efter fröken Berg eller herr Borg. Ja, det gick faktiskt flera hundra år innan någon ens yppade en stavelse. Det var inte förrän i början av vårt århundrade som historien kom ut i folkmun och började ta form. Och ni vet ju hur det kan bli när man återberättar något som man inte har upplevt själv, vissa saker faller bort och andra läggs till. I det här fallet hade fröken Berg inte alls varit fotlös utan hade en massa fötter. Hela ryggen var full av fötter som stack ut överallt! Hon var så gräsligt ful att en ryslig herre vid namn herr Borg lät hugga av alla utom en fot som fick hänga kvar i midjan på henne. Och för att fröken Berg riktigt skulle förstå hur tacksam hon skulle vara så lät han henne stå med sin kvarlämnade fot längst ner på pergamentrullen, när han skrev sina långa brev till alla älskarinnor han hade.

Ja, så gick det alltså till när begreppet sidfot kom till världen. Betänk att detta kan hända dig ifall du inte sätter ner foten! (klämkäckt slut)

Förväntansfullt

öppnade jag mailen för att se hur stor lägenheten egentligen var, men upptäckte till min stora besvikelse att min bild av hur en planlösning ska se ut inte stämde överrens med fastighetsskötarens.

Midsommarstämning

och en glad cocktail önskar jag er!

Puss! :)

Jag vill bara dansa i en ring med mina bästa kompisar.

Halvt om halvt

Andreas säger:

vi kan mötas vid t-banan, jag har bilen där

Vanja säger:

utanför vårt kontor?

Andreas säger:

precis

Vanja säger:

I´ll be there!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (skithögt med megafon)

Andreas säger:

hahaha

Vanja säger:

(bild på helan och halvan)

Vanja säger:

du och jag

Vanja säger:

jag är till höger

Andreas säger:

nä det är jag!

Vanja säger:

men jag är väl inte lik Halvan?

Andreas säger:

mer än vad jag är

Vanja säger:

hahaha

Vanja säger:

vi kan ju inte gå och va Halvan båda två!

Vanja säger:

hur skulle det se ut

Vanja säger:

två helrör som kommer gåendes som i en gammal jouralfilm

Läkare med gränser; utkast 1

SCEN 1
INT. HALL HOS LÄKARE / SOLIG SOMMARMORGON
Läkare med gränser försöker jobba bort sin fobi att inte våga gå ut genom ytterdörren.

SCEN 2
INT. VARDAGSRUM HOS HEMMAFRU / SOLIG SOMMARMORGON
Hemmafru med glasögon som gör ögonen gigantiska sitter i soffan och ska tejpa upp ett tidningsurklipp. Hon hittar inte början på tejpen och krafsar hysteriskt runt.

SCEN 3
INT. HALL HOS LÄKARE
Läkare med gränser peppar sej själv men törs inte gå ut.

SCEN 4
INT. VARDAGSRUM HOS HEMMAFRU
Hemmafrun krafsar vidare.

HEMMAFRU
mummel
(knappt hörbart)

SCEN 5
INT. TRAPPUPPGÅNG HOS LÄKARE
Utanför dörren till läkare med gränser.

LÄKARE MED GRÄNSER
KOM IGEN!
(peppande)

Handtaget åker ner lite.

SCEN 6
INT. VARDAGSRUM HOS HEMMAFRU
(C.U) Hemmafrun som pillar vidare med tejprullen. Hon tittar NÄRA på rullen, suckar och fortsätter.

SCEN 7
INT. TRAPPUPPGÅNG HOS LÄKARE
Utanför dörren till läkare med gränser. Det är tyst.

SCEN 8
INT. VARDAGSRUM HOS HEMMAFRU
(C.U) Tejprullen ligger på bordet.

Eftertexter.

Dagens dikt

Det var en gång en jordgubbe
som inte alls satt på en stubbe
utan på en sten
när den blev omkullvält av en ren.

Platt föll han i backen
och vrickade lilla nacken
så det blev ilfart till akuten
för att räta ut den.

Men på sjukan glömdes nacken bort
och tallrikar dukades fram inom kort
så jordgubbens liv fick ett hastigt slut
och hade tynat bort, innan tallrikarna dukats ut...

Mått på envishet

Legitim idé

Guess what??
I´ve got an ID!

Och nu över till vädret.

Det här med konst-ig inspiration

Jag har alltid gillat tomrum och stora ytor. Förmodligen började det med astronomiböckerna från morbror Stig. Det var nåt speciellt över dem. Jag tror faktiskt inte att jag läste så mycket om astronomi. Det var mest de färgstarka nebulosabilder och spiralformade galaxer som fascinerade mig. På kvällarna kunde jag ligga i timmar och studera bilderna och jämföra med den svarta himlen ovanför mig. Planeterna lärde jag mig däremot som ett rinnande vatten – Merkurius, Venus, Tellus, mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto och allra längst ut - givetvis planeten Vanja.

När mamma köpte landställe i början av 80-talet (in the middle of nowhere som jag uppfattade det då – numera Mariefred), fick jag för första gången se vår galax Vintergatan. På landet var det mörkare än i stan, långt ifrån alla lampor och gatubelysningar som fick förortshimmeln att framstå som mörkgrå. Jag började intressera mig för rymden och de vetenskapliga filmer som handlade om den. Jag skrev långa berättelser om universum som alltid slutade mystiskt och märkligt. Jag har alltid gillat det underliga, det man inte kan förklara på ett A4-ark med Times New Roman.

Serier av olika slag har också alltid fångat mitt intresse. Då främst underliga seriemagasin som t.ex ”Bröl” och okända tidningar som trycktes upp i liten upplaga. Ju mindre desto bättre! Om innehållet var bra spelade mindre roll. Då.

Jag upptäckte det fina med det fula i Jan Stenmarks fotokonsthumor, tätt följt av glada figurhumorister som situationskonstnären Jesper Waldersten och animatören Johan Hagelbäck, illustratörerna Per Åhlin, Pernilla Stahlfeldt och Jojo Falk. Det är med seriekonst som med vilken konst som helst – antingen är den tilldragande eller så lägger man inte märke till den alls. Jag har t ex aldrig gillat Kalle Anka och den typen av tecknade serier. Det känns för perfekt. Inget utrymme för skakiga konturer eller slarviga färgläggningar. Som ett typsnitt som ser exakt likadant ut hela tiden. Trist!

Konst – vad är det? För mig är konst allt som berör på ett eller annat sätt. Bajen-flaggan hemma på väggen är konst för en hammarbysupporter. Fotografier är alltid lika tilldragande och ”mannen på bilden”-rösten Hans Wilnius skorrar om historien kring ett fotografi. Fantasier eller verklighet, vem vet? Och är det egentligen viktigt att veta? Bara att låta sig inspireras av ett fotografi och fundera över tanken bakom bilden. Vem har tagit bilden? Uppradade sotare i solkiga hattar och breda leenden, någon gång på 30-40 talet. Det är konst för en del. Jag gillar gamla fotografier. Gärna svartvita från 1970-talet. Helst spontantagna bilder ur vardagslivet.

BLANDAREN – tidningen som varje år ges ut av KTH känns inspirerande. I den står allt och ingenting. Jag köper den varje år och lusläser den. Bilderna är typiska för tidningen. Jag älskar dem för att de är så konstiga. Jag skulle nog hellre ha en sådan tavla på väggen än en äkta Rembrandt. Helt säkert.

Det här med vad man blir inspirerad av är ju så mycket mer än bara bilder. Det kan ju vara en känsla man får när man sitter på en bänk på perrongen och tittar på folk som går förbi. Eller en sjuk syn man får när man står i bankomatkön på Folkungagatan en onsdagseftermiddag. Jag förföljs av små vardagssituationer som jag tycker är omåttligt roliga. T.ex. hur det ser ut när min granne får upp sin jättebarnvagn för 3 trappor utan hiss (och hur det kommer sig att man aldrig hinner se det). Eller hur Ulla, min gamla granne i huset som jag bodde i förut, tog sig med rullator på knöliga snögångar till frissan för att lägga håret. Bara för att sen gå hem och mata katten.

Jag älskar vardagssituationer och tråkvardag. Att utvinna det roliga och fina ur det tråkiga och fula. Det spektakulära har aldrig riktigt tagit fäste på mig.

Jag samlar på bilder av djur som har kommit för nära kameran också. Det började jag med av en slump eftersom jag upptäckte att jag råkade ha några stycken i en låda. Mest för att de ser så roliga ut. Kanske är det den där smaklöst tråkiga humorn som tilltalar mig mest, den som inte har någon given poäng utan där det har lämnats fritt spelrum för egna tolkningar.

Om man då ändå ska fundera över vilken typ av tavelkonst som inspirerar mig mest så är det väl kanske Picasso då, det där lite konstiga. Eller de tavlor jag köpte på Gallerix, föreställandes nollställda katter och hundar med äpplen på huvudena.

/Vanja