Det här med konst-ig inspiration

Jag har alltid gillat tomrum och stora ytor. Förmodligen började det med astronomiböckerna från morbror Stig. Det var nåt speciellt över dem. Jag tror faktiskt inte att jag läste så mycket om astronomi. Det var mest de färgstarka nebulosabilder och spiralformade galaxer som fascinerade mig. På kvällarna kunde jag ligga i timmar och studera bilderna och jämföra med den svarta himlen ovanför mig. Planeterna lärde jag mig däremot som ett rinnande vatten – Merkurius, Venus, Tellus, mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto och allra längst ut - givetvis planeten Vanja.

När mamma köpte landställe i början av 80-talet (in the middle of nowhere som jag uppfattade det då – numera Mariefred), fick jag för första gången se vår galax Vintergatan. På landet var det mörkare än i stan, långt ifrån alla lampor och gatubelysningar som fick förortshimmeln att framstå som mörkgrå. Jag började intressera mig för rymden och de vetenskapliga filmer som handlade om den. Jag skrev långa berättelser om universum som alltid slutade mystiskt och märkligt. Jag har alltid gillat det underliga, det man inte kan förklara på ett A4-ark med Times New Roman.

Serier av olika slag har också alltid fångat mitt intresse. Då främst underliga seriemagasin som t.ex ”Bröl” och okända tidningar som trycktes upp i liten upplaga. Ju mindre desto bättre! Om innehållet var bra spelade mindre roll. Då.

Jag upptäckte det fina med det fula i Jan Stenmarks fotokonsthumor, tätt följt av glada figurhumorister som situationskonstnären Jesper Waldersten och animatören Johan Hagelbäck, illustratörerna Per Åhlin, Pernilla Stahlfeldt och Jojo Falk. Det är med seriekonst som med vilken konst som helst – antingen är den tilldragande eller så lägger man inte märke till den alls. Jag har t ex aldrig gillat Kalle Anka och den typen av tecknade serier. Det känns för perfekt. Inget utrymme för skakiga konturer eller slarviga färgläggningar. Som ett typsnitt som ser exakt likadant ut hela tiden. Trist!

Konst – vad är det? För mig är konst allt som berör på ett eller annat sätt. Bajen-flaggan hemma på väggen är konst för en hammarbysupporter. Fotografier är alltid lika tilldragande och ”mannen på bilden”-rösten Hans Wilnius skorrar om historien kring ett fotografi. Fantasier eller verklighet, vem vet? Och är det egentligen viktigt att veta? Bara att låta sig inspireras av ett fotografi och fundera över tanken bakom bilden. Vem har tagit bilden? Uppradade sotare i solkiga hattar och breda leenden, någon gång på 30-40 talet. Det är konst för en del. Jag gillar gamla fotografier. Gärna svartvita från 1970-talet. Helst spontantagna bilder ur vardagslivet.

BLANDAREN – tidningen som varje år ges ut av KTH känns inspirerande. I den står allt och ingenting. Jag köper den varje år och lusläser den. Bilderna är typiska för tidningen. Jag älskar dem för att de är så konstiga. Jag skulle nog hellre ha en sådan tavla på väggen än en äkta Rembrandt. Helt säkert.

Det här med vad man blir inspirerad av är ju så mycket mer än bara bilder. Det kan ju vara en känsla man får när man sitter på en bänk på perrongen och tittar på folk som går förbi. Eller en sjuk syn man får när man står i bankomatkön på Folkungagatan en onsdagseftermiddag. Jag förföljs av små vardagssituationer som jag tycker är omåttligt roliga. T.ex. hur det ser ut när min granne får upp sin jättebarnvagn för 3 trappor utan hiss (och hur det kommer sig att man aldrig hinner se det). Eller hur Ulla, min gamla granne i huset som jag bodde i förut, tog sig med rullator på knöliga snögångar till frissan för att lägga håret. Bara för att sen gå hem och mata katten.

Jag älskar vardagssituationer och tråkvardag. Att utvinna det roliga och fina ur det tråkiga och fula. Det spektakulära har aldrig riktigt tagit fäste på mig.

Jag samlar på bilder av djur som har kommit för nära kameran också. Det började jag med av en slump eftersom jag upptäckte att jag råkade ha några stycken i en låda. Mest för att de ser så roliga ut. Kanske är det den där smaklöst tråkiga humorn som tilltalar mig mest, den som inte har någon given poäng utan där det har lämnats fritt spelrum för egna tolkningar.

Om man då ändå ska fundera över vilken typ av tavelkonst som inspirerar mig mest så är det väl kanske Picasso då, det där lite konstiga. Eller de tavlor jag köpte på Gallerix, föreställandes nollställda katter och hundar med äpplen på huvudena.

/Vanja