Regel nr 2

Mingla med viktigt folk i olika sammanhang och se till att hamna på bilder som läggs ut på nätet.

/Vanja

Ibland går det runt

Glatt å hysteriskt.

/Vanja

Regel nr 1 - säg aldrig nej

Idag ringde Nyföretagarcentrum till mig.

Radio Stockholm undrade ifall de kunde rekommendera några nystartade företag som vill ställa frågor till politiker i ett program som heter Lagom Stort den 13/9. I direktsändning. Gärna tjejer. Förmodligen har vi gjort ett sabla intryck hos Nyföretagarcentrum eftersom de frågade om just vi vill ställa upp.

Med skräckblandad förtjusning säger jag alltid ja till allt.

Men fan. Vad ska man fråga? Hjälp.

/Vanja

Skryt

Så
har
man
fått
det
senaste
sprojtans
nya
rykande
färska
numret
av
CAP & DESIGN
i
brevlådan.

Det påminner mig om att jag vill skryta lite om att jag faktiskt var med i FÖRRA numret (nr 6 - viktigt).

Faktiskt.

/Vanja

Lunch

Tänk egentligen vad ärtsoppa ser läskig ut innan den har "brett ut sig".

/Vanja

Alla kan animera, få kan berätta!

Det här med animation kan vara lite knepigt. Själv föredrar jag 2D-animationer, gärna i stil med hysterisk South park (cut-outanimation) eller lugn harmoni med klassikern Karl-Bertil Jonssons jul (cellanimation). Men animation ser ju lite annorlunda ut beroende på ifrån vilket land den härstammar. Från kina kommer den omtyckta "Manga"-stilen, ryssarna är duktiga på att göra välgjorda barnfilmer och frankrike bidrar med miljonprojekt som "Trion från Belleville" (2004) som byggs upp av en stor dos humor mellan figurer med fantastisk anatomi. Finsk animation är på uppgång och dyker inte upp så ofta, men ibland hittar man små konstiga guldkorn (likt installationer) på märkliga hemsidesadresser, sätt på ljudet och titta.

Vi minns 70-talets tjeckiska dockteatrar med långnästa pappfigurer som bildade skuggor mot en vit skärm. Det där var ju ett tag sedan och mycket har hänt sedan dess. Animationens historia är förvånandsvärt lång. En del menar att man kan betrakta människosläktets grottmålningar som en sorts tidiga försök av animation, eller åtminstone en önskan att kunna uttrycka rörelse. En av de första kända animationenerna gjordes med hjälp av ett s.k Zoetrop. I zoetropet används en roterande cylinder som innehåller de olika bilder som utgör animationen. När man manuellt snurrar cylindern ger de separerade bilderna intrycket av rörelse. Vi har säkert alla sett filmen där en rad bilder tillsammans utgör en mans rörelse när han springer. Lite trist handling kanske, men då, 1834 var det här konstnärliga experimentet en sensation.

Vägen från Zoetrop till nutidens animationer kan kännas som ljusår men det enda som egentligen har ändrats är tekniken. Grundprincipen är faktiskt precis densamma. Man väljer något man är intresserad av att animera och för händelsen framåt - bild för bild. Konstigare än så är det inte.

Men det är HÄR man kan skilja agnarna från vetet som man ju brukar säga. Det är lätt att kalla sig animatör. Att animera kan vem som helst lära sig. Men alla kan inte berätta!

Jag köpte en DVD för ett tag sedan; "25 pärlor - animerade filmer för folk med humor" (2005). Ivrigt bänkade jag mig framför teven och knäppte på min rykande heta inspirationskälla. Trodde jag. För till min enorma besvikelse möttes jag av 79 minuter ren SKIT. De enda ljuspunkterna var Anna Erlandssons "Glenn the great runner" (2004) och "Sjuk-Huset" (2004). Resten var rena pinsamheter! Det värsta är att de flesta filmerna har getts ut med hjälp av filmstöd från Svenska Filminstitutet. En SKYMF mot alla oss som vill berätta, med tanke på uttalandet från Åse Kleveland (VD på Filminstitutet) i rapporten "Den svenska animationsbranschen", där hon skriver:

"Sverige har ett antal skickliga animatörer men med vissa undantag arbetar dessa i små enmansföretag med korta format - eller på en kommersiell marknad med reklam och musikvideor. Resurserna är mycket knappa och de existerande filmstöden bara måttligt användbara för en produktionsform som i mångt skiljer sig från annan film. En satsning på animerad film måste ta utgångspunkt så som den ser ut för Sveriges olika animationsmiljöer idag och bygga vidare på detta." (2005)

Resultatet blev att pengar skyfflades ut till höger och vänster för att få igång animationsbranschen. Men uppenbarligen gick de välbehövda stöden till alldeles för många ogenomtänkta filmprojekt. På dvd:n fanns ett flertal tekniker såsom leranimation, cut-out och cellanimation. Men de flesta kändes som riktigt dåliga installationer utan handling eller djup. Konst och experiment i all ära men det finns en gräns. Framför allt tycker jag det är katastrof när alla medel går åt till film som bara gynnar ett fåtal, och plötsligt får begreppet "Klubben för inbördes beundran" en ny mening. Samma personer figurerar i eftertexterna och så längst ner "Med stöd från Svenska Filminstitutet".

Jag tyckte mig ana ett visst tomrum när jag var på Filminstitutets årliga "Drömfabriken" i våras där det inte hade skapats några nämnvärda animationer alls enligt min mening. Trist! Sverige är svältfödda på bra historier och fängslande handlingar. Eftersom animation är ett dyrt tillvägagångssätt så kommer de oftast också bara från samma håll - Happy Life eller de som har lyckats få filmstöd.

/Vanja

Cool mediasnubbe

På tunnelbanan här om dagen.

Kerstin och Agneta blir abrupt avbrutna i sin enkelriktade t-banedialog då en mystisk man med hästsvans sätter sig bredvid. Hans hawaii-skjorta i lite för glansigt purpurfärgat tyg sitter illa spänt över kulmagen då han med förhoppningsfull iver artikulerar: "ja, jag jobbar med media, jag."

(Namnen är figurerade)

/Vanja

Ett sabla hundliv

Min goda vän och radioprofil Rebecca Sjöblom ringde till mig för en stund sedan. Hon tillhör, liksom jag kategorin som studerar och analyserar människor i rörelse och vi brukar utbyta iakttagelser med varann. Idag hade hon på sin sedvanliga lunchpromenad fått syn på en stretande person med ett jättebrett koppel i handen. Eftersom paret befann sig bakom en bil så framgick det inte vad som drog. Rebecca utgick ifrån att djuret i andra änden var av större modell - Grand danois, Dobbermann, Bullmastiff. Eller kanske elefant. Kopplet var ju över en decimeter brett. Det kräver sin hund.

Och så visar det sig att det är en liten Chihuahua.

Rebecca är en stor inspirationskälla.

/Vanja

Pris på huvudet

De gula plastkassarna från Netto kan faktiskt fylla ett syfte. För även om man inte vill bära runt grejer i dem så kan de ju användas till annat. T.ex på huvudet när man har gjort en hårinpackning och inte vill kladda runt i lägenheten (eller i trapphuset om man får för sig att gå ut och slänga soporna i en annan gul Netto-påse).

Se bara till att tömma påsen på eventuella kvitton först innan du sätter den på huvudet.

/Vanja

Vykortsfabriken rullar igång!

ÄNTLIGEN!

Våra vykortsmotiv är ivägskickade till tryckeriet. Snart kommer de att finnas i en butik nära dig. Än så länge är motiven superhemliga men ett litet titthål kan man ju alltid bjussa på...

Som vanligt är idéerna många och kreativiteten på topp.

Fridens liljor!

/Vanja

Gotland

Från den här stranden fick jag med mig 34 olikformade fosiler i sommar. Några av dem kanske var gamla tuggummin en gång i tiden.

/Vanja

Flip-over på en… räkmacka??

Inspiration. Vad är det och vad kommer den ifrån? Vissa dagar är den helt obefintlig. Andra dagar finns den överallt. Som t.ex här om dagen när jag hörde talesättet ”att glida in på en räkmacka”. Vadå GLIDA IN PÅ EN RÄKMACKA? Egentligen?? I min hjärna ser jag framför mig hur någon glider förbi mig på en jättefin räkmacka, full av goda räkor, majonnäs, sallad och citron (med armarna utsträckta sådär som man ser ut när man susar fram på en skateboard – vilket man ju gör lite då och då). På vägen lossnar en kvist garnityr-dill som landar på min tånagel.

Andra märkliga talesätt är ”pang på rödbetan” (är det en rödbeta med en explosion uppepå?)

Eller: Kasta inte sten i glashus (byt ut sten mot Sten)

Eller att ligga någon i fatet (svårt att få i sig sin soppa om det ligger någon där)

Exemplen är olidligt oändliga.

/Vanja