Å NEEJ

Här om dagen klev jag i godan lunk på buss 160 i Gullmarsplan för vidare avfärd upp i Årsta. Jag gjorde som jag nästan alltid gör (fast jag inte vill vara vanemänniska) och traskade längst bak där jag satte mig vid fönstret. Allt var som vanligt. Och jag hade inte förväntat mig något annat. Människor i alla dess skepnader kliver på och intar sina platser (sådär strategiskt ni vet, där det finns mest utrymme runt omkring - det är likadant på tunnelbanan). Om en minut ska bussen avgå. Alla vet om det och börjar kavla upp täckkappor och annat för att kolla på sina klockor. Jag gör likadant men via mobilen och förbannar mig själv för att jag är lite sen.

Då hastar HON på. Med en utstrålning som tar upp hela bussen. Fräsch som en sommarblomma och med en frisk tvåldoft som når min näsa långt innan hon gör det. Hennes väg genom bussen kantas av de övriga resenärernas häpna uppsyn då de vände upp huvudena mot henne som om om de inte trodde sina ögon. Hon var verkligen något extra (och det här säger jag i egenskap av iakttagare och inte ur någon som helst sexuell aspekt).

Det är då jag upptäcker felet. Det är något FEL med den här bilden! Medan hon långsamt går mot mig (och intar platsen bredvid min) ser jag något jag för länge sedan glömt och förlåtit. Något som jag trodde att jag var färdig med. Blodet isar sig blodet i mina ådror och mitt fåniga leende byts ut mot ett okontrollerat dregelgrin. Jag vet inte var jag ska titta. Detta är inte SANT. Jo. Det är sant. I det vackra gyllenbruna ansiktet, skymdes hennes vackra ögon av

ETT PAR JÄTTESTORA GLASÖGONBÅGAR FRÅN 80-TALET.



Detta HELVETESPÅHITT från optikersamfundet som jag och många med mig var tvugna att bära ett helt årtionde är återfött och verkar dessutom uppskattas.

Jag klev av bussen i chock.

/Vanja